duravita.blogg.se

Så här är det, i min och min sambos släkt finns en nära vän/släkting som också kämpar med Ivf! Dom har gjort många försök och hon har varit gravid 2 ggr men tyvärr fått missfall :( dom har haft en liten paus nu under sommaren och jag vet inte om dom ska ev försöka nu snart igen.

Innan jag blev gravid så pratade vi mycket med varandra och stöttade varann. När jag gjorde min första Ivf var hon ett jätte fint stöd och jag rådfrågade henne om jag undrade på nåt. Vi är väl inte egentligen nära vänner så men eftersom vi är i "samma" släkt typ så blir det ju ändå att vi umgås en del.

När vi gjorde första Ivfen så gick det ju som det gick och vi fick tyvärr tidigt missfall. Under den här tiden var hon gravid och jag var jätte jätte glad för deras skull. Vi kunde sitta och prata bebis saker och prata om framtiden :) jag var verkligen så glad för deras skull. Jag vet ju verkligen hur mycket dom har fått kämpa! Tyvärr fick hon också ett senare MF i vecka 14 sen :(

Sen lyckades ju vi bli gravida och dom verkade glada för vår skull. Dom skulle ju också snart göra ett nytt försök.

Tyvärr gick det inte alls för dom och sommaren med semester stängt kom.

Under sommaren känns det som att dom undvikit oss och dom har inte frågar en enda gång hur det går för oss och våran bebis.

Jag FÖRSTÅR VERKLIGEN hur jävla jobbigt hon mår och jag förstår verkligen vad jobbigt det måste kännas att vi har lyckats och att dom fortfarande står kvar. Dom har haft det så otroligt svårt senaste åren och barnlösheten tär verkligen på dom.. Det känns nog som en käft smäll varje gång dom träffar oss :(

Jag tycker att det är så svårt och det gör mig så himla ledsen. Vi har ju också fått kämpat och haft det svårt. Det är nästan så jag skäms och får dåligt samvete när jag träffar dom nu. När vi ses tittar dom knappt på mig och frågar inget om bebisen om vi varit på ultraljud osv. Det är som att jag blivit rabies smittad..

Och om det är någon som läser min blogg och också fortfarande kämpar så vill jag ändå att ni ska veta att jag ändå förstår att dom mår dåligt och blir ledsna av att se mig. Men jag blir så ledsen också :( kan man inte ens fråga om allt går bra med bebisen? jag och min sambo har inte nämnt ett ljud om graviditet och bebis heller med dom så det är ju inte direkt så att vi gnider in det i ansiktet på dom..

Jag hoppas verkligen att dom får lyckas snart och att vi kan hitta tillbaka till det som fanns förut! Jag förstår att dom vill ta avstånd till oss och få tid att bearbeta och fortsätta orka kämpa. Men jag blir som sagt vad så ledsen att jag förlorat en vän för att jag är gravid...